Konstpaus...

Jo. Cirka fem inlägg på den här bloggen hann det bli.
Innan jag var tvungen att dra ur kontakten igen, pga “livet”. Som inte ville sitta fint längre.

Under flera år har jag varit på väg mot den klassiska “väggen av utmattning” men inte vetat hur jag skulle bromsa! Och det vet jag fortfarande inte… Jag är sjukskriven för utmattningsyndrom sedan ett par månader tillbaka, men sedan en vecka är jag det inte länge på 100%. Det känns bra, för jag vill ju så mycket! Men jag har iallafall kommit så långt under dessa månader att jag inser att jag måste försöka att skynda lagom tillbaka… Kanske försöka begränsa jobbet/livet/jaget till lite rimligare nivåer ett bra tag framöver. Det är svårt, för mig är det oftast allt eller inget som gäller. “Lagom” har jag haft väldigt svårt för… Har också haft svårt för att vara lite snäll och tillåtande. Mot mig själv! Och jag funderar över hur en sk “prestationsdriven” person ska kunna lägga om livskursen på ett hållbart vis utan att tappa bort personlighet, kreativitet och driv på vägen? (–Tips, någon)?!

Så här var det. Kroppen drog i nödbromsen och skrek NEJ en dag tidigt i våras. Hjärnan gjorde på sitt vanliga vis och fullkomligt struntade i kroppens signaler, men tillslut så gick det inte längre. Det var helt enkelt omöjligt att ta sig för någonting… Jag blev sjuk. På alla möjliga vis. Jag hade cystor som sprack i min mage. Jag trodde att jag skulle dö. Jag fick migrän. Jag blev sjukskriven. Och sedan upptäckte jag att jag var gravid. Helt oväntat och oplanerat. Livet bara höll andan… Vi hann berätta för barnen. De blev så glada… Vi hann försiktigt planera och våga hoppas på en helt ny väg framåt!

Det blev stekhet sommar. Skogen brann upp på landsbygden. Djuren hade inget bete. Jag tänkte på klimatet… Och så fick vi veta att barnet i magen var sjukt på flera vis. Och det fanns inget hopp. Det var en tidsfråga innan barnet som levde och sparkade därinne skulle dö. Så vi tog beslutet att avsluta allt och jag fick möta mina värsta sjukhusrädslor. Det gick så fort. Allt gick bra, jag fick fin hjälp… Livet gick vidare. I ett vakum. Jag hade kraftig järnbrist och fick fylla på med dropp. Och så blev jag blev sjuk igen, till akuten hit och dit. Sova kvar och bli livrädd. Hjärtat fladdrade som en liten livrädd fjäril i kroppen och blodtrycket rusade skyhögt och ville inte sluta, snabbare och snabbare. Hjärtat ville slå sig ut med över 200 slag i minuten... Min mamma trodde jag skulle få stroke. “Stressutlöst panikångest, nackspärr och kanske migrän” blev den ungefärliga diagnosen jag fick till slut…

Sommaren gick och värmeböljan vägrade ge med sig. I augusti kastade jag mig till Stockholm i gryningen för att hjälpa min lillasyster till BB för att föda sin lilla Folke lite för tidigt. Jag var med henne under födseln och hennes graviditet. Blev den som tog emot honom till världen när Elin efter en lång och svår kamp blev förlöst med akut kejsarsnitt. (Tänkte på mitt egna barn som aldrig fick bli och på de två fina som jag fått)…

Så kom hösten. Och skolstarten och med den, den fortsatta kampen för mitt eget minsta skörstarka barn som inte passar in i skolans hårda miljö och färdiga mallar. (Och jag förstår honom).

Men mitt i hela alltet så lyckades jag ändå ta körkort. (VA?!) Helt overkligt! (Jag övar på snällheten nu och klappar mig själv mjukt på kinden här faktiskt, förstår inte riktigt att det hände, att jag kunde. Efter. så. många. år. av. tjat). Och vi renoverar oss fortfarande dödströtta. Mot allt bättre vetande men vad har vi för val just nu? Vi måste åtminstone göra klart det vi påbörjat... Nu har vi äntligen “fått” värme och varmvatten i huset och jag har målat fula gulnade golv.

Och det känns lite bättre. Och nu är det jul igen…

Så. I alla fall. Jag tänker inte ursäkta mig för att jag inte nådde upp till mina högt ställda idiotkrav på den här bloggen. På närvaro och vackert, koordinerat och viktigt innehåll. Det skulle ju få vara en plats där det operfekta får finnas med. Precis som livet självt… Jag tror det är viktigt… Och att våga prata om det…

PS! Två relaterade grejer jag snubblade på och gillade nyss: LÅT (text) Långsam & fet / Mattias Alkberg och BLOGG: Lilla Helvetet





Klara, färdiga – Såld!

Nu är det länge sedan lägenheten på Torsgatan såldes. Här kommer en kort bildsummering av slutresultatet, efter styling! Bilderna från köket i samma lägenhet (min favoritdel) finns i förra inlägget! Även i detta rum samt på den lilla toaletten hjälpte jag till med färgsättningen i renoveringsprocessen före styling.

11-Sovrum2.png
rum_1 collage.png
lgh collage 1.png
torsgat_vrum_kuddhög.png
vrum-desenio.jpg
11-Sovrum3.png
torsgat_vrum_birdview.png